Recension - Finnas Till

  Finnas Till, skriven av Jerzy Kosinsky, en judisk-polsk-amerikansk f”rfattare, „r ett stort 
litet m„sterverk samlat p† ett precis lagom antal sidor. Den handlar om Chance, en 
tr„dg†rdsm„stare, som aldrig stuckit n„san utanf”r Gubbens residens, och som f†tt all sin 
input fr†n TVn. Han lever ett inst„ngt liv bakom de vita stenv„ggarna, och hans enda 
kontinuerliga kontakt med m„nniskor „r kontakten med den svarta tj„nsteflickan. En dag g†r 
Gubben bort, och en dr”s advokater och andra tj„nstem„n bes”ker Gubbens hus f”r att 
konstatera att Chance inte finns. Jo, visst finns han, han finns till, men inte enligt de papper 
som finns advokatbyr† tillhanda, och d„rf”r tvingas Chance l„mna sitt barndomshem som nu 
skulle bommas igen. Chance l„mnar sin v†ning, inte motvilligt, utan snarare med en 
f”rv†nansv„rd likgiltighet. Hans ovetande om samh„llet, det som han sett p† TV, resulterar 
genast i att han blir p†k”rd av en l†ng, svart limousin, vars innehavare Elisabeth Eve genast 
kommer utrusande i h”gsta f”rtvivlan f”r att sedan j„mra sig ”ver Chances bl†a ben. EEs 
make „r en „ldre, inflytelserik aff„rsman som ligger sjuk och har l„kare hemma, och d„rf”r 
erbjuds Chance att f”lja med EE hem. Han accepterar erbjudandet och blir god v„n med EEs 
make, och f†r senare „ven tr„ffa hans kollegor och tom presidenten. 
  Presidenten fr†gade vad Chance tyckte om landets d†varande ganska d†liga ekonomiska 
l„ge, och i ren, dum fromhet svarade Chance att en tr„dg†rd lider av olika †rstider. Chances 
dumma sanning f”rvrids, reverseras och feltolkas av Presidenten, och framst†r f”r denne 
alldeles genialiskt. Och s† forts„tter det genom hela boken. Chance kommer med p† TV, ska 
tolka ekonomin och politiken, men han tolkar ingenting, utan finns bara d„r helt likgiltig f”r 
att tala om sin tr„dg†rd. Tolkningen sker ist„llet hos publiken, hos aff„rsm„nnen, hos 
politikerna och hos ekonomerna, och de tar f”r givet att detta tr„dg†rdsprat inte kan vara 
tr„dg†rdsprat, utan egentligen m†ste ha mycket djupare k„llor. 
  Chance p†minner mig lite om Lennie i M”ss och m„nniskor, hans stora ovetande om 
samh„llslivet, om hur man ska uppf”ra sig, hans dumma dr”mmande om frid, och hans 
enorma likgiltighet.
  Finnas till skildrar n†gonting jag tycker mig kunna se ofta i vardagslivet. En st„ndig str„van 
efter det konventionella, en vilja att slippa ha att g”ra med nya saker, saker man tycker „r 
konstiga eller onormala. Ist„llet tolkar man h„ndelser och personer p† ett s„tt som passar in i 
v†rt rutm”nster, s† som det "ska va". N„r Chance inf”r en hel dr”s journalister f”rklarar att 
han aldrig l„ser, tolkas detta inte bokstavligen, f”r det passar inte medelsvensson, utan ist„llet 
dyker en felaktig f”rklaring upp, att "vem har tid att l„sa nu f”r tiden", en f”rklaring som 
r„ttar till det onormala s† att det passar i rutsystemet.
  Chance blir fruktansv„rt ber”md, och b†de Ryssarna och Presidenten b”rjar utreda Chances 
bakgrund - som inte finns. Till slut kommer man p† att denne Chance inte alls „r ekonom 
eller speciellt bright, och d† kollapsar allt. Helt pl”tsligt tror ingen l„ngre p† det som f”r en 
tid sedan varit s† uppenbart genialiskt.
  En annan sensmoral i boken, tror jag, „r den att man inte blint ska v„rdera m„nniskor efter 
andras v„rderingar till desamma. Chance blev omtyckt av EEs make, Presidenten och en rysk 
ambassad”r. "D† m†ste han ju vara smart", t„nker alla, och helt pl”tsligt inser den dumma 
massan att visst, han „r genialisk. Det h„r „r ett stort problem som f”rekommer v„ldigt ofta i 
dagens samh„lle. Titta bara p† den fruktansv„rda f”reteelsen mobbing, vad beror den p†? Jo, 
att n†gon, som anses vara popul„r, tycker illa om n†gon annan. D† b”rjar helt pl”tsligt alla 
kompisarna ocks† tycka illa om denna m„nniska, och ju fler som dras till f”rdomarna och de 
f„rdiga v„rderingarna, desto l„ttare f†r de att dra till sig „nnu fler. Och offret f†r aldrig riktigt 
visa vad han g†r f”r.
  S† var fallet med Chance. Ett missf”rst†nd ledde till ett annat, som ledde till ett tredje, tills 
det hela kulminerade i en stor nationell, men omedveten, bluff. Chance, han ville aldrig bli 
ber”md, han ville aldrig prata om ekonomi. Men tillfr†gades han, d† fanns han d„r. Och det 
var allt han ville. Han brydde sig egentligen inte om alla m„nniskorna, utan skulle g„rna 
†terv„nda till sin tr„dg†rd. Han ville andas den friska luften, om han fick. Och om han skulle 
vara p† TV, d† var han p† TV. Likgiltigt men observerande gick han genom livet, och hans 
enda beg„r, det var att finnas, att finnas till.


  Robert Zettinger